fridaburholm

mötte fina storebror på g ner till en träff, han skjutsade mig och jag fick träffa en lugn o trevlig kvinna som jag fick tömma ur mig inför.. herregud va skönt, efter en halvtimme blev jag helt tom, kroppen kändes tung och jag blev trött och nu när jag kom hem känner jag mig jätteledsen. jag har svårt för att inte höra av mig och oroa mig för andra människor.

oro och hopp är det jag känner.. lustigt nog. fast det är inte lustigt alls, utan egentligen bara ett helvete just nu, att jag aldrig tappar hoppet.. för det krossar mig lite extra då jag hoppas, blir glad i hela kroppen för att sen bli mer ledsen.. för det jag hoppas på och verkligheten verkar vara långt ifrån varandra nu..

och jag kan inte göra så mycket, bara hoppas att jag kan sluta hoppas.. mm.. det där lät ju inte bra på en fläck.

jag måste vara snäll mot mig själv nu.. extra snäll..

 

äter champinjonnudlar och har det helt tyst, hundarna märker jag inte ens av, det är som att någon har klubbat dom . leta efter en bok och meditera blir det nu, och tänka på allt vackert som finns runt omkring mig, vilka fina människor det finns som jag är så himla glada för och tänka lite extra på att jag gör det bra, och att jag kanske inte har allt jag vill ha, men jag har det jag behöver. och jag kommer nog bli tjatig på det här men..

 

för exakt 2 och ett halvt år sedan "pratade" jag med gud och han "talade" tillbaka, självklart inte med ord men han svarade mig, jag får inte glömma det, får inte glömma vara tacksam för allt som hänt sen dess, även fast det nu känns som att livet är upp och ner.. allt kommer att bli bra.