torsdag.
vaknat, men det är inte ens en timme sen, inte ens en timme kan jag fixa utan att vilja höra av mig till han "som inte finns".. kontroll? ne, varför skulle det vara det.. kan det inte bara få vara kärlek..?
makt o kontroll, makt o kontroll.. det finns ju tydligen med allt.
jag affirmerar mig redan åt helvete, känner hur hela dagen kommer att suga totalt..
ne, nu ska jag ändra inställning, affirmera mig åt rätt håll och ..fake it until i make it..
tacksam är jag över att jag har skola hela dagen idag.. inte så mycket slötid där man hinner tänka alldeles för mycket.. för mina tankar är just nu bara demoner...
positiva frida? ;) äh fucki it.. i dont care..
När vi kan låta bli att ta våra misslyckanden på allvar, då betyder det att vi inte längre är så rädda för att misslyckas. Det är oerhört viktigt att lära sig att skratta åt sig själv.
Pressen på oss att vara perfekta är ett svårt hinder på vår väg mot mognad och tillfrisknande, såväl känslomässigt som psykiskt och fysiskt. Vi lär oss förmodligen mer av våra misslyckanden än av våra framgångar. Misslyckanden lär oss att vara ödmjuka. Vi lär oss att vända oss till andra för att be om hjälp och stöd. Vi lär oss att andra också kan misslyckas. Vi misslyckas därför att vi bara är människor.
När vi inte längre är rädda för att misslyckas kan vi ge oss på större uppgifter. Vi vågar ta emot fler lärdomar, och vi inser att de gör livet rikare – inte bara vårt eget, utan alla deras som vi påverkar.
Om vi skrattar åt våra misstag känns det mindre riskabelt att försöka igen. Skrattet håller oss unga, och den som känner sig lätt till sinnes har större nöje av dagen.
Jag kommer att misslyckas med något i dag. Men jag kan skratta åt mitt misslyckande. Skrattet gör det lättare för mig att försöka igen.
